2 Miljoner tyska nazistsoldater åkte med SJ genom Sverige under WW2

*

Blodspåret - Sveriges svek mot Norge

NSD 2012-02-05
I historieböckerna fick vi läsa om Hitlers permittenttåg och att Engelbrecht-divisionen fick ta tåget genom neutrala Sverige. Men det var så mycket mera som under krigsåren rullade på järnvägarna i Norrbotten. Så mycket annat att Malmbanan får namnet Blodspåret i en ny norsk bok.

*

[...] "Jag undrar om man hemma i Sverige kan föreställa sig vilket hat och vilken bitterhet som råder här i Norge mot oss svenskar. Tyskarna är inte älskade - även om de till en del är respekterade.

- Men för Sverige har norrmännen bara förakt till övers."

Det är en rapport från ett ockuperat grannland till grannen som låter den tyska krigsmaskinen använda svenska järnvägar för att klara ockupationen.

I Sverige har vi under åren fått veta att vi lät tåg med tyska permittenter rulla genom landet och att vi sträckte oss till att efter en kris i statsledningen lät tyskarna förflytta en division från Norge till Haparanda för att sättas in i kriget mot Sovjetunionen.

Långt efter kriget har det debatterats, men för första gången tar Narviksjournalisten Espen Eidum upp vår tysktrafik ur norskt perspektiv. Då får vi veta att det var så mycket mera som rullade på svenska spår, så mycket att boken fick namnet Blodspåret.

De tyska vapensmedjorna behövde matas med svensk malm. Därför var Malmbanan genom Norrbotten och utskeppningshamnen i Narvik så viktig för krigsutgånen.

"Den som säkrar herraväldet över järnmalmen och det magnetiska järnet i Nordsverige kommer att gå segrande ur kriget", förklarade den avhoppade nazisten och industrimagnaten Fritz Thyssen för brittiske marinministern Winston Churchill.

Därför stod det hårda slaget om Norge i Narvik dagarna efter ockupationen. Brittiska marinen sänkte tio av Tysklands mest moderna krigsskepp. Samtidigt stoppades tyska underhållsfartyg som var på väg till general Dietls bergsjägare. Tyskarna var på väg att svältas ut och det var första stora motgången för den tyska krigsmaskinen.

Det gick så långt att Hitler beslöt att överge Narvik frivilligt, dikterade en order för general Keitel som skulle skickas till den trängde befälhavaren i Nordnorge, general Dietl. Ordern var att gå över till Sverige och låta internera hela divisionen. Hans order når aldrig mottagaren.

Den stoppas på vägen av en överste som vägrade och fick över andra höga tyska militärer på sin sida. Det kom Hitler senare ihåg, för det kostade den begåvade översten den raka karriären uppåt.

- Och sett ur tysk synvinkel gjorde översten rätt. Lösningen fanns ju på andra sidan gränsen.

Hjälpen till de instängda tyskarna kom nämligen från Sverige.
34 godsvagnar med 250 000 portioner mat och 50 000 portioner tobak fick rulla i ett undsättningståg från Trelleborg till Narvik.

Det höll den 4 000 man starka divisionen mätt de närmaste tre månaderna och Hitlers trupper kunde fortsätta slaget om Narvik och säkra malmleveranserna.

Undsättningståget blev början på Sverige-hjälpen till den tyska krigsmakten. Sedan fortsatte det. Det är en mycket noggrann redogörelse som Espen Eidum ger om vad som sedan kom att rulla på de svenska järnvägarna.

Han utgår från dramatiken i och transporterna till och från Narvik. Berättelsen är fylld med fakta och episoder kring transporterna och inte minst att de hade en omfattning som gick långt utöver det som de svenska historieböckerna skildrat.

Tågen gick olika vägar. Den överenskomna permittenttrafiken gick mest på stambanorna Trelleborg-Riksgränsen. Trupptransporterna och krigsmaterielen gick smygvägen, den så kallade hästskotrafiken Storlien-Östersund-Gällivare-Riksgränsen.

Inlandsbanan hade byggts av bland annat svenska militära strategiska skäl och stod klar tre år innan den tyska ockupationen av Norge. Det blev den tyska krigsmakten som fick fördelen av banans skyddade läge, långt från långskjutande fientliga fartyg i Bottenviken.

Inlandsbanan blev en tysk pulsåder. I juli 1940 transporterades 5 025 man med utrustning, fordon, över 1 000 hästar och sju artillerikanoner från Trondheim till Narvik längs denna hästsko.

- Sedan fortsatte det.

Bara ett exempel av många: I mars 1941 ville och fick tyskarna transportera tre tåg fyllda med ett jätteartilleri bestående av 28 centimeters kanonen "Schwere Bruno", vars kanonrör var 11,93 meter långt och gav en skotträckvidd på 37,8 kilometer.

- Denna jättebössa klarade tio avfyrningar i timmen.

Jättekanonen gick i svenskt tåg Trelleborg-Kornsjö-Trondheim-Storlien kamouflerad som "brobyggnadsmaterial" och vidare via Östersund och Inlandsbanan till Narvik, där pjäsen placerades på Framnäsudden.

Det var alltså inte bara resor för soldater på permission, i stället omfattande transporter av trupp och krigsmateriel till ett stridsområde, i strid med vad en neutral stat får göra.

Och allt skedde under stort hemlighetsmakeri, där krigsmaterielen doldes under presenningar eller bakom röda kors.

- Och det var inte bara tyskt innehåll i tågen.

I permittenttågen fanns också krigsfångar som fördes till Tyskland i svenska järnvägsvagnar och med svenska kontrollofficerare ombord. Eidem ger exempel på en brittisk flygofficer som fanns med på ett tåg, men där svenska myndigheter valde att låta tåget rulla med sin fängslade passagerare.

- Många andra fångar av andra nationaliteter, liksom desertörer, fanns i tågen.

- Några lyckades rymma.

Andra delar av ockupationsmakten reste bekvämare. Generalen Nikolaus von Falkenhorst gjorde två resor mellan Trondheim och Narvik på Inlandsbanan. De skedde i hans fem vagnars specialtåg med sittvagn, restaurangvagn, sovvagn, salongsvagn och konduktörsvagn.

Sedan iordningställdes ett motsvarande lyxtåg tåg för rikskommissarien Joseph Terboven. Han övertog den flyktade norske kungens tåg, försett med kungligt emblem och SJ ordnade dragkraften.

Detta tåg rullade i Norrbotten vid flera tillfällen, bland annat i oktober 1941. I juni 1942 var det den tyska marinchefen, storamiral Erich Raeder, som tog turen i eget tåg Trondheim-Narvik, via Inlandsbanan.

Andra reste inte lika bekvämt. Det gällde de sårade soldaterna som också fick sin returresa på svenska järnvägar. 11 000 sårade tyskar fick plats i tyska och svenska lasarettståg under kriget i Finland.

Espen Eidums ambitiösa genomgång av svenska försyndelser mot neutraliteten under det senaste krigets år är intressant läsning inte bara ur norsk synvinkel. Hans bidrag till historieskrivningen är värd att översättas till svenska.

Av: Jan Bergsten NSD

http://www.nsd.se/kultur/artikel.aspx?ArticleId=6695817

*

----BOK: BLODSPÅRET av Espen Eidum----

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*

Tyska krigsfångar transporteras i godsvagnar genom Sverige från Norge till Tyskland.
Här under svensk bevakning vid ett uppehåll.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*

Transiteringen av tyska

soldater genom Sverige

--Om division Engelbrekt--

Den 29 - 30 juni 1940 rullade de första tågen med tyska soldater genom Sverige till och från Norge. Tågen ökade snabbt i antal och även antalet passagerare ökade. Den svenska regeringen beslöt midsommaren 1941 att låta tyskarna sända en fullt rustad division på svenska järnvägar från Norge till Finland.

Partierna konsulterade sina riksdagsgrupper. Det röstades två gånger om saken och vid den andra röstomgången röstades för bifall. Den svenska regeringen gick alltså med på tyskarnas krav på transitering av trupp.

- Några röster - för och emot- om eftergifterna gentemot Tyskland:

Statsminister Per-Albin Hansson röstade ja i den andra omröstningen. Han skrev i sin dagbok 18 juni 1940: »Så bröts vår kära och strikt hållna neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge att taga risken av ett krig.«

- Finansminister Ernst Wigforss röstade nej:

»Vi blir deltagare i kriget genom att bifalla transitering av trupper. Ur den synpunkten avslogo vi framställningen att engelska och franska trupper skulle transiteras till Finland under dess krig med Ryssland.«¹

- Försvarsminister Per Edvin Sköld röstade nej:

»Vad vinner vi genom en eftergift? Vi vinner att vi ej bli ockuperade. Detta är av värde om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen.

Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral.«

Detta har betraktats som den största eftergiften under det andra världskriget.

På ett sätt är detta inte riktigt. Begreppet eftergifter för tankarna till tvång och underkastelse inför hot, men för centrala grupper inom det politiska, militära och diplomatiska etablissemanget i Sverige var beslutet att acceptera tyskarnas krav inte en eftergift utan en positiv anpassningsåtgärd i ett nytt storpolitiskt läge att hjälpa Finland och förbättra relationerna till Tyskland.

Midsommarbeslutet var i den bemärkelsen ett uttryck för ett aktivt närmande till Tyskland, ett avsteg från neutraliteten som man var beredd till därför att man i konflikten mellan Hitler och Stalin ansåg att neutralitetspolitiken saknade relevans.²

Till slut hade över två miljoner tyska soldater och militär utrustning fraktats genom Sverige på svenska järnvägar, bevakade av svenska soldater.

Källa: "Om motstånd och kollaboration - Sverige under 30- och 40-talen"
En del av projektet Past to Present (www.pasttopresent.org)

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fotnoter:

1. Regeringen och kriget - Ur statsrådens dagböcker 1939-41, s 174

2. Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen, s 198

 --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Gustaf Adolf och Hitler på olympiaden i Berlin 1936

2 Miljoner tyska nazistsoldater åkte med SJ genom Sverige under WW2