Självmordsbombare i historien

Självmordsbombare genom tiderna

SR 14 januari 2004 Ekot
Självmordsbomber är svårstoppad terrorism. Var och varannan vecka påminns vi om att det finns människor som är beredda att dö för att döda; i Israel, i Irak, Turket, Saudi Arabien, Tjetjenien, Ryssland, Pakistan, Afghanistan.

Var och varannan vecka sker det. Fenomenet är inte särskilt nytt; det engelska ordet för lönnmördare, assassin, kommer från assassiner, den fanatiska kultur i Persien och Syrien som från 1000-talet och några hundra år framåt, ägnade sig åt självmordsattacker.

Japanska kamikaze

I modernare tid; de japanska kamikaze-piloterna, den kanske mest närliggande av historiska motsvarigheter till den 11 september-attacken som självmordsdök mot den amerikanska Stilla Havsflottan i andra världskrigets slutskede 1944-45.

Det har också funnits oräkneliga individer som valt att dö för sin sak utan att ta med sig andra i döden; buddistiska munkar som protesterat genom självbränning i Vietnam, irländska och kurdiska hungerstrejkande och iranska barnsoldater (12-14 åringar) som med sina kroppar röjde minfälten i kriget mot Irak.

Men självmordsattacker, eller självmordsterrorism, med sin kulmen i effektivitet i USA den 11 september 2001, har aldrig var se frekvent, så regelmässigt, som nu i Irak och i Israel.

Beskrivs som ny

Trots rikedomen av historiska exempel beskrivs det ändå som en nymodighet, denna form av terrorism, som innebär att den som utför attacken med absolut säkerhet, med nödvändighet, berövar sig själv livet, och inte bara dör som en oavsiktlig effekt av ett attentat.

Då irländska IRA och den baskiska separatiströrelsen ETA genomförde sina attentat tänkte dem sig helst att själva undkomma.

Den nya formen av terrorism anlände till Libanon i början av 1980-talet med Hizbullahs självmordsattacker med explosivt lastade bilar, som i Beirut (oktober 1983) i två attacker på samma dag, med 20 sekunders mellanrum, dödade 241 amerikanska och 58 franska soldater.

Oerhörd effekt

De båda attackernas kanske avgörande roll för metodens fortsatta spridning i den muslimska miljön har en uppenbar förklaring; den oerhörda effekten.

Inte bara i materiell förstörelse (den amerikanska marinkårens högkvarter liksom de franska fallskärmsjägarnas färläggning sprängdes i bitar) och i antalet dödade, utan i politisk effekt; USA och Frankrike drog sig därmed ur spelet om Libanon.

Sedan dess har andra islamiska grupper följt i Hizbullahs spår, Hamas, Palestinska Islamiska Jihad, al-Qaida och andra, och därmed kan man förledas tro att muslimsk fundamentalism är en förutsättning för dessa självmordsdåd.

Självmord synd

I själva verket, hävdar Jan Hjärpe, professor vid Lunds Universitets teologiska fakultet (enligt en artikel i Sydsvenska Dagbladet) att självmord som regel har ansetts som en förbjuden synd i islamisk tradition, och att det krävts en avsevärd omtolkning av den religiösa normen för att få självmordsaktioner att bli betraktade som religiöst legitima, rent av förtjänstfulla och hedersamma; nämligen att den döde inte begått självmord utan erfarit martyrskap genom att offra sig.

En av de då ledande inom Hamas i Ghaza, Abd al Aziz Rantisi, formulerade formeln; ”om man vill ta livet av sig därför att man är trött på att leva, då är det självmord” (och därmed en synd). Men ”om man offrar livet för att slå fienden, och för Guds skull, då är man martyr”.
Därmed kunde självmordsaktioner religiöst legitimeras. Och självmordsbombare att börja utbildas, enligt ett mönster som beskrivits ungefär så här:

Den utsedde får vägledning av en ledare, eller lärare, inom en cell, som får namn efter någon företeelse i Koraren eller i islamisk historia. Före aktionen lever den utvalde i ”ständig andakt” med böner, fastor, koranrecitation med koncentration på texter som handlar om jihad eller paradiset. Han bearbetas att föreställa sig aktionen och sedan hur han ankommer till Paradiset.

Dagarna före görs en avskedsvideo med budskap till efterlevande och som han tittar på gång efter gång så att han vänjer sig vid tanken på sig själv som död, hjälte och martyr.

Unga män från medelklass

En intervjuundersökning på Västbanken och i Israel (av Nasra Hassan från Pakistan) i slutet av 1990-talet ger en bild av denna mentala träning och av rekryteringsbasen; mest unga män, 18-20 år, ofta från medelklass och med utbildning.

Deras känsla av förödmjukelse under israelisk ockupation beskrivs som påfallande. Ofta tillhörde dom särskilt drabbade familjer.

- Efter den första Intifadans lärdom att stenkastning inte är särskilt effektivt är det nu en dödskultur som utvecklats.

Videorna sprids, dödsannonserna får ett särskilt utseende, den döde hyllas med graffiti, väggmålningar, posters, kalendrar med månadens martyrer. Hyllningssånger sjungs. De efterlevande får privilegier och ekonomiskt stöd.

Detta och den totala övertygelsen om Paradiset och 72 mörkögda jungfrur som väntar på andra sidan avtryckaren är en självklar tillgång för varje självmordsbombare.

Men även icke-muslimer är hängivna utövare, som nu i Irak och tidigare i Sri Lanka, där de Tamilska Tigrarna är ensamma om att ha dödat två regeringschefer; Indiens premiärminister Rajiv Gandhi 1991 och Sri Lankas president Prendes 1993. De Tamilska Tigrarna har sannolikt utfört fler självmordsattentat än någon annan grupp i världen.

Kvinnliga självmordsbombare

Kurdiska och marxistiska PKK är en annan icke-religiös grupp som på 1990-talet utförde självmordsattacker, företrädesvis utförda av kvinnor, som låtsades vara gravida för att enklare kunna dölja mängder av sprängmedel under kläderna.

- Tjetjenska rebeller har också föredragit kvinnliga självmordsbombare, möjligen därför att ryssarna varit mindre misstänksamma mot kvinnor än mot män.

Driven mer av ideologi än religion är också palestinska PFLP som den senaste juldagen genomförde de första självmordsattackerna på två månader mot israeliska mål.

Så globalt sett, har självmordsbombaren, enligt Yoram Schweitzer vid israeliska Jaffa Center for Strategic Studies (Economist 10-16 januari 2004), ingen entydig religiös profil - ett instämmande i Jan Hjärpes uppfattning att det är effektivteten som är den viktigaste drivkraften.

Den ”smarta bomben”

Självmordsbombaren är den yppersta ”smarta bomben”, eller den mänskliga kryssningsmissilen.
Men effektiviteten ligger inte främst i det antal som dödas, utan den skräck som vållas. På Tel Avis uteserveringar och busshållplatser, bland amerikanska soldater och deras lokala lakejer i Irak.

En supermäktig nation som USA försatt i skräck av 19 män med tapetserarknivar. Den starke blir svag, den svage blir stark.

Därför är det få som tror annat än att självmordsbombarnas form av svårstoppad terrorism kommer att bli än mer frekvent. Utförda av såväl fanatiskt troende som rent sekulära.

- För att det är så effektivt.

- Och för att de som funderar på sådant här har få andra verkningsfulla alternativ.

Artikel av SR/Bengt Therner

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=352340