En artikel av SR från 2004 som tydliggör hur världen
rycker allt närmare total global fascism för varje år
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De fattiga betalar kampen mot terrorn

SR 10 maj 2004, Ekot
Det internationella biståndet har ändrat inriktning från fattigdomsbekämpning till krig mot terrorism.

Det innebär att biståndsmedel som tidigare var ägnat att förbättra levnadsvillkoren för världens fattigaste nu i växande grad ägnas åt verksamhet som helt eller delvis faller under rubriken ”terroristbekämpning”.
**
Enligt en rapport som ges ut måndagen 10 maj 2004 av den brittiska biståndsorganisationen Christian Aid innebär detta i sin tur att kampen mot terrorismen på många håll ökat lidandet för en stor del av världens allra fattigaste – att det är de fattigaste som betalar priset för terroristbekämpningen.
*
Det hot, hängande över alla, som västvärlden tvingats leva med sedan 11 september 2001, motsvaras av en annan kylig vind som börjat svepa över klotets fattigare delar.
*
Christian Aid, som var den organisation som också avslöjade oljeindustrins spel med människoliv i södra Sudan för några år sedan, skriver i rapporten ”The Politics of Poverty - Aid in the new Cold War”, att bistånd i ökande grad används för att skydda givarländernas egen säkerhet och egna intressen istället för att vara inriktat på att lösa fattiga människors verkliga behov.
*

Ändrad prioritet efter 11 september

Lång tid har gått sedan Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky kämpade för en Marshall-plan för världens mest behövande. Det är länge sedan Världskyrkorådet uppmanade de rika länderna att upprätta ett 1-procentsmål för sitt bistånd.

Det är länge sedan Världsbankens chef Robert McNamara ville att biståndet särskilt skulle riktas till de fattigaste 40 procenten av världens befolkning.

Det är länge sedan Brandt-kommissionen, ledd av den tidigare västtyske förbundskanslern Willy Brand lade fram sin Nord-Syd-rapport om hur världsfattigdomen skulle bekämpas.

Men det är bara två år (2002) sedan mer än 50 stats- och regeringschefer vid en FN-konferens i mexikanska Monterrey ställde upp bakom FN:s milleniemål att halvera fattigdomen i världen till år 2015.

Säkerheten ett nyckelbegrepp

Enligt Christian Aid ändrades den rika världens prioriteringar i och med 11 september-attackerna, invasionen i Afghanistan och störtandet av talibanerna där och därefter kriget mot Irak. Säkerhet har blivit ett nyckelbegrepp.

I Afghanistan har till exempel en stor del av biståndet på 2,2 miljarder dollar för det här budgetåret dirigerats om till militära projekt istället för långsiktig utveckling, en omdirigering som faktiskt, enligt Christian Aid, gjort landet farligare.

Detta stämmer också med den svenska Afghanistankommitténs erfarenheter. Organisationens generalsekreterare Bengt Kristiansson skrev i december 2003: ”Läget i Afghanistan är kritiskt.

Ett viktigt bidrag till den kritiska situationen är USA:s och dess allierades roll. USA:s globala krig mot terror har inte bara misslyckats med att skapa fred, utan också misslyckats med att minska terrorn”.

USA satsar militärt

Militärt har USA spenderat 40 miljarder dollar i Afghanistan. Under samma tid har landet i sammanräknat internationellt bistånd fått 4,5 miljarder dollar.

”Vad som prioriteras är uppenbart”, skriver Christian Aid, som också noterar att situationen för dess hjälparbetare är värre och osäkrare än någon gång under de två decennier organisationen haft verksamhet i Afghanistan.

Även återuppbyggnaden av Irak kräver enorma summor bistånd som, enligt Christian Aid, därmed förnekas nödvändiga utvecklingsprogram i andra och långt fattigare länder.

Samma väg går EU

EU har med små steg börjat gå samma väg som USA och ställer enligt det beslut som EU:s utrikesministrar tog den 25 mars 2004 om EU:s bistånd, som villkor att det ges bara till mottagare som hjälper till i kampen mot terrorism.

Danmark har inkluderat ”säkerhet” som dess bistånds näst viktigaste kriterium. Sålunda omdirigeras nu biståndet till länder i Mellersta Östern som anses strategiskt viktiga i kampen mot terrorism.

Det kallas ”Arabinitiativet” och är värt 145 miljoner danska kronor. Ytterligare 300 miljoner går till återuppbyggnad av Irak. Pengarna tas från Afrika dit biståndet sedan 11 september 2001 har fallit med 19 procent, från 2,6 miljarder 2001 till 2,1 miljarder 2004.

Japan är, vid sidan om USA och EU, världens största biståndsgivare. Japan ger nu 40 procent av sitt gåvobistånd till Irak. Budgeten för fredsbevarande och fredsskapande åtgärder har dramatiskt ökat. På motsvarande sätt minskas landets utvecklingsbistånd. Så är det med land efter land.

Sverige avvisar truppinsatser

Även Sveriges biståndsminister Carin Jämtin och försvarsminister Leni Björklund (2004) har argumenterat i samma riktning, även om de avvisat att militära truppinsatser ska kunna vara avräkningsbara kostnader i biståndsbudgeten.

Men argumenteringen från en gemensam artikel av de båda i Göteborgs-Posten i april 2004 känns igen: ”Militära fredsfrämjande insatser är ofta en förutsättning för en positiv utveckling i konfliktdrabbade områden”, därför kommer Sverige att ”ställa sig bakom möjligheten att vissa delar av så kallade säkerhetssektorreformer ska kunna avräknas mot biståndsanslagen”.

Säkerhetssektorn innefattar bland annat polis, rättsväsende, militär, paramilitära styrkor och säkerhetstjänster.

Världens fattigaste betalar ett högt pris

Christan Aids projektledare, John Davison, säger att många av världens fattigaste människor betalar ett högt pris för kriget mot terrorismen då biståndet från den rika världen börjat styras av den amerikanska retoriken; ”-Antingen är ni med oss eller mot oss”.

Även FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, har varnat för den här utvecklingen. I ett tal den 23 januari 2004 inför World Economic Forum i Davos sade han att ”Internationell terrorism är inte bara ett hot mot fred och stabilitet.

Det har också fått vår uppmärksamhet att farligt glida bort från Milleniummålet (att halvera världsfattigdomen till 2015).”

Artikel av SR/Bengt Therner 2004